Stödet till täckdikning räcker inte långt

600 000 ha bedöms ha otillräcklig dränering. Till det kommer att återinvesteringstakten behöver öka från dagens förnyelsetakt på 90 år till åtminstone hälften. Foto Axel Nilsson

Behovet av både ny- och återinvesteringar i täckdikning är stort. Nya försök visar att den ökade avkastningen kan bli så stor som 14 procent. Det nya investeringsstödet är välkommet men otillräckligt.

Efter att ha legat i träda i decennier har intresset för täckdikning och möjligheter till bevattning åter igen hamnat på dagordningen. Vid Växjö möte 2018 gjordes en sammanställning av det aktuella kunskapsläget kring dikning och bevattning och det var slående att föredragshållarna fick luta sig mot försök och forskning som låg så långt tillbaka som på 1960-talet och i enstaka fall ännu längre tillbaka.

Nu har försöksverksamhet kommit igång igen. Med moderna metoder går det att visa mycket goda effekter på avkastning av dränering, i synnerhet i kombination med återfyllning med fosforkalk.

Långsam investeringstakt
De goda effekterna kan vara tecken på både eftersatt täckdikning och att ny teknik är bättre än gammal. För det visar sig att investeringstakten i täckdikning i Sverige ligger på återinvestering vart 90 år. Bara 55 procent av den systemtäckdikade arealen har dikats de senaste 50 åren. Samtidigt är bara knappt 50 procent av åkerarealen systemtäckdikad och närmare en fjärdedel eller 600000 hektar av åkerarealen saknar tillfredsställande dränering.

När täckdikningen infördes innebar det att marker som exempelvis våra styva leror som inte kunnat brukas tidigare kunde plöjas upp och ge spannmålsskördar som grundlade en svensk export. Sedan dess har perspektivet förskjutits något och idag gäller inte längre enbart det svenska folkets livsmedelsförsörjning, utan hela världens. Vi behöver öka tillgängligheten till fullvärdiga proteiner och tillräckligt med energi med 60 procent fram till mitten av det här århundradet.

15 miljarder
Andel systemtäckdikad mark i landets odlingsområden 2016. Källa JordbruksverketI klartext handlar det om att sluta skördegapet, det vill säga skillnaden mellan faktisk och möjlig skörd. Om de första försöken med dränering på 30 år pekar rätt är ökad täckdikning en nyckelfaktor. Om de 600000 hektaren med otillräcklig dränering skulle täckdikas i en riktad insats skulle det med dagens grödfördelning kunna innebära en ökad årlig spannmålsskörd på 200000 ton. Det är bara ett problem – det skulle kosta i storleksordningen 15 miljarder att genomföra.

Regeringen beslutade i förstärkningen av landsbygdsprogrammet i somras att tillskjuta 120 miljoner kr i direktstöd till täckdikning och miljöinvestering för kalkfilterdiken. Det motsvarar en årlig takt på 4 800 hektar, eller med 30 procents stöd 16000 hektar. Med det nya stödet skulle det alltså ta fram till 2060 att täckdika den otillräckligt dränerade arealen. Ju större stödandel, desto längre tid. Kalkfilterdiken som ingår i de 120 miljonerna har idag 100 procents stöd för stödgrundande kostnader.

Högre spannmålspris
FaktarutaÅ andra sidan är det väl den mark som med undantag för högproduktiv åkermark i anslutning till våra storstäder som läggs ner i dagsläget. Med den takt som åkerarealen minskat de senaste 25 åren har ytterligare 382 000 hektar försvunnit år 2060. Vad det skulle betyda för landets spannmålsproduktion är dock lite för långt för att förklaras här.

Behovet av täckdikning och förbättring av befintliga dikningssystem är stort för att inte säga akut. Det stöd som nu beviljats är naturligtvis välkommet, men kommer som de flesta andra stöd att kapitaliseras i högre dikningskostnader. I bästa fall kan det sänka tröskeln för att göra investeringen.

Men i grunden ligger problemet i den dåliga lönsamheten. Förhoppningsvis kan ett fortsatt högt spannmålspris få fler att våga investera. En tioöring mer för spannmålen betyder en halv miljard mer i intäkter, det vill säga fyra gånger mer än det nu beviljade stödet.

Av Lennart Wikström