”Faktum är att de problem svenskt lantbruk brottas med inom byggsektorn är resultatet av långvarig vanvård”
Investeringar i byggnader är en bra värdemätare på hur det står till med framtidstro och investeringsvilja i lantbruket. Liksom all annan byggnation är grunden för byggandet att hyresgästerna kan betala för sig, oavsett om det är maskiner, kor, kycklingar eller två- eller fyrbenta grisar.
Under 2015 beviljades förprövning av 7 613 nya koplatser, en minskning med 65 procent jämfört med medelvärdet för perioden 2006–2010. Samma tydliga nedgång i antalet nya platser syns även inom grisproduktionen, där minskningen för samma period var 61 procent av antalet suggplatser och
67 procent av antalet slaktsvinsplatser.
Får minskade med knappt hälften mellan 2010 och 2015 medan antalet dikoplatser minskade med blygsamma 18 procent. På värphönssidan ökade antalet godkända platser med 91 procent och inom kycklingproduktionen med hela 153 procent.
Marknad inte enda förklaringen
De här siffrorna skulle kunna sägas avspegla marknadsutvecklingen. Vi har åtminstone enligt Arla ett överskott av mjölk och inom mjölkproduktionen börjar en kraftig omstrukturering mot allt större besättningar mattas av. Alltså är det logiskt att ny- och tillbyggnader avtar. Den ökande efterfrågan på ägg och kyckling kan förklara den kraftiga utbyggnaden av ny produktionskapacitet inom
fjäderfäproduktionen, även om ny- och tillbyggnad är betydligt större än den ökade efterfrågan. Även här ser vi en storleksrationalisering som sannolikt kommer att mattas av.
Men för både nötkött och får är siffrorna missvisande. Efterfrågan på och betalningen för svenskt nötkött ligger just nu på topp och även efterfrågan på lamm ökar. Det faktum att det nu byggs mindre är sannolikt kopplat till att båda dessa produktioner flyttar in i gamla mjölkstallar och att behovet av nybyggnation därmed inte är så stort.
Hemlösa grisar
Inom smågris och slaktsvin visar siffrorna dock på ett stort problem. Just nu är suggor goda hyresgäster och även slaktsvinens betalningsförmåga är på uppgång, då efterfrågan på svenskt griskött fortsätter att vara stor och stiger. Den låga volymen godkända nya platser avspeglar den dåliga lönsamheten och bristen på framtidstro som rådde för ett par år sedan. Dessutom manar tidigare erfarenheter av prisvariationerna på grismarknaden uppenbarligen till försiktighet. Inte minst mot bakgrund av förväntat stigande byggkostnader på grund av ökat bostadsbyggande och bristande kompetens och kapacitet i byggbranschen.
Den byggtakt vi har nu i grisbranschen innebär en förnyelsetakt inom smågrisproduktionen på en procent per år och inom slaktsvin på 2,5 procent. Det är helt uppenbart att Sveriges grisproducenter nu kommer att gå miste om möjligheten att ta ökade marknadsandelar och att tjäna pengar för att klara nästa lågvattenmärke i griscykeln.
Forskning och utbildning på flera nivåer
Orsakerna till detta är flera och det är naturligtvis lätt att skylla på producenterna själva som inte haft tillräcklig framförhållning. Men faktum är att de problem svenskt lantbruk brottas med inom byggsektorn är resultatet av långvarig vanvård. Utbildning inom lantbruksbyggnader är begränsad till några kurser för lantmästare; utbildningen av agronomer med byggkompetens – eller agritekter, som Per-Arne Mattsson och Christer Stockzelius på Mattsson & Stockzelius Agritektkontor vill kalla sig och sina rödlistade kollegor – är ett minne blott. Därmed är branschen i hög grad utlämnad till leverantörernas kompetens och entreprenörer som är vana vid den dopade bostadsmarknaden.
Regelverk och långa handläggningstider
Lantbruket behöver rådgivare med specifik lantbrukskompetens som kan projektera och hjälpa till med att handla upp funktionella och tilltalande byggnader till kostnader som produktionen kan betala. För att komma dit behövs forskning kring design, material, systemlösningar och inomgårdslogistik. Det behövs även utbildning av kvalificerade rådgivare och byggare som har kompetens att bygga rätt, snyggt och billigt för bönder.
Dessutom är regelverk och långa handläggningstider ett stort problem som i hög grad bidrar till att griståget inte lämnar stationen, något som även det bottnar i bristande kunskap om branschen hos myndigheter och handläggare.