Det har varit befriande tyst kring livsmedelsstrategin under några månader. Som den politiskt möjliga varianten av Konkurrenskraftsutredningen var strategin välkommen, och riksdagspartierna gjorde ett mycket gott arbete med att komma med egna förslag på hur den skulle utformas. I Riksdagens beslut om strategin finns det inte mycket att invända emot.
Problemet var att svansen viftat hunden genom att regeringen skyndat på och antagit sina handlingsplaner redan innan. Där står bland annat de mot Riksdagens beslut stridande målen om 30 procent ekologiskt i odlingen och 60 procent ekologiskt i offentlig upphandling. En tröst för tigerhjärtan är att den offentliga upphandlingen av livsmedel bara utgör knappt fyra procent av livsmedelsförsäljningen.
Under den regeringsfria hösten togs ingen ny handlingsplan, vilket annars skulle ha skett, något som till stor del förklarar tystnaden, åtminstone på åtgärdsnivå.
Tom verktygslåda
Men det finns en annan aspekt på den nationella livsmedelsstrategin, och det är att regeringen förfogar över en ytterst begränsad verktygslåda för att kunna uppnå målen om ökad svensk livsmedelsproduktion och en ökad försörjningsgrad. Alla sådana direkta åtgärder skulle strida mot EU:s regler om fri rörlighet för varor och tjänster om de på något sätt skulle missgynna företag i andra EU-länder.
Det enda område där regeringen verkligen kan göra något är att stärka konkurrenskraften i svensk livsmedelsproduktion. Det handlar om lika villkor, regelförenklingar, likhet inför lagen, sänkta skatter och avgifter och ökad tillgänglighet till kapital. Men den som har verkat som företagare i Sverige under längre tid vet att det här inte är den nuvarande regeringens paradgren.
Olönsamheten är hög
En tillbakablick på lönsamheten i svenskt lantbruk visar hur avgörande det här området är. Under de senaste tio åren har lantbruket enligt Jordbruksverkets statistik inte kunnat uppvisa ett enda år med positivt nettoöverskott om vi räknar bort stöd och subventioner. Märk väl, nettoöverskottet är inte detsamma som vinst i det här sammanhanget, utan ska även räcka till att täcka egen lön och ränta på eget kapital.
Det är nog inte nödvändigt att i det här sammanhanget påpeka vad det innebär för en rörelse om den under tio år inte klarar att ge en rimlig vinst. Om den bedrivs för nöjes skull måste intäkter komma från annat håll, om inte så läggs den ned. Det är vad som håller på att hända med mjölkproduktionen. Trots att konsumtionen av mjölk och mejeriprodukter ökar minskar den svenska mjölkproduktionen och importen av framför allt billig ost ökar.
Krympande livsmedelsindustri
Swedbanks och LRF Konsults Lantbruksbarometern, som presenterades i mitten av mars, visar att det inte bara är statistiken som talar sitt tydliga språk. Av de tillfrågade lantbrukarna uppgav 75 procent att de upplever att lönsamheten är dålig eller mycket dålig. Det varierar något mellan de olika produktionsgrenarna, men överlag upplever lantbrukarna att deras företag inte genererar ett tillräckligt bra resultat för att kunna stå emot pris och marknadsvariationer och för att kunna investera för tillväxt.
”Regeringen förfogar över en ytterst begränsad verktygslåda för att kunna uppnå målen”
Det behövs ett batteri av åtgärder för att vända skutan, det räcker inte med några halvdana exportsatsningar i knäet på de mer framgångsrika finländarna eller förment riktad offentlig upphandling. En flaskhals för lantbruket är den krympande livsmedelsindustrin med bristande produktionskapacitet och hög grad av utländsk ägande. Utan vidareförädling av svenska råvaror har vi svårt att både försvara den köptrogna hemmamarknaden och nå en lönsam export av annat än spannmål.
Vi får hoppas att i alla fall en del av den tid som Livsmedelsstrategin gått på tomgång har ägnats åt att göra en omvärldsanalys. Då finns det i alla fall viss förhoppning om att det kan komma något mer ut av en handlingsplan än mål för ekologiskt odlad areal.