Än så länge fungerar konkurrensen på gödselmarknaden till lantbrukets favör. Men på sikt hotar det minskade antalet aktörer att minska konkurrensen.

Sveriges lantbrukare köper ungefär 600 000 ton gödsel­medel per år och det har skett stora förändringar på gödselmarknaden sedan 1980-talet. Men fortfarande domineras marknaden av en aktör. Av den sålda volymen kommer omkring två tredjedelar från Yara medan resten kommer från en rad mindre och större leverantörer främst i våra östra och södra grannländer.
Lantmännen har tillsammans med Svenska Foder omkring 90 procen­t av försäljningen till lantbruket, men några mindre aktörer har lyckats ta marknads­andelar, främst några o­beroende lantmanna­föreningar som Slöinge Lantmän och uppstickaren på s­pannmålsmarknaden BM Agri.

Gemensamma inköp
För de stora aktörerna är det en viktig del av strategin att inte binda sig alltför hårt till en leverantör, som exempelvis Yara. Det gör att både Lant­männen och DLG-ägda Svenska Foder har ett ­intresse av att kunna köpa från andra tillverkare, något de gör via det gemensamma inköpsbolaget European F­ertilizer A/S, med säte i Köpenhamn.
Att två aktörer som så totalt dominerar den svenska gödselmedelsmarknaden agerar gemensamt på inköps­sidan kan få lite märkliga konsekvenser för mindre aktörer. Några av dem Lantbrukets Affärer pratat med berättar om hur de vägrats lasta båtar när det blivit känt att varan ska till Sverige.

Minskande kvävemarknad
För gödselmedelsproducenterna är den nordiska marknaden liten – och den krymper. Sedan 1990 har den totala försäljningen av kvävegödselmedel i Sverige minskat med 28 procent, och mark­naden för fosfor och kalium har mer än halverats.
Under den intensiva högkonjunkturen med stigande råvarupriser 2007–2008 sköt också gödselmedelspriserna i höjden, vilket tydligt syns i statistiken för följande år. Frågan om allokering, att rikta produkterna till de marknader som kunde betala bäst blev också mycket viktig för de stora gödselmedelsaktörerna. Det gjorde att mindre köpare fick svårare att hitta volymer och vinnarna blev de som hade leveransavtal, som exempelvis European Fertilizer.

Nya kanaler
Men de höga priserna gjorde det också intressant att försöka hitta nya vägar för att kapa mellanhänder och det var så den polska gödseltillverkaren ZAK, numera Grupa Azoty, kom in på den svenska marknaden.
Det finns många som beskriver Lantmännen och Svenska Foder som bittra konkurrenter på marknaden, och det är ett faktum att den konkurrensen finns och gynnar lantbruket. Men med ett gemensamt inköpsbolag och Yara som direktleverantör till båda är det egentligen bara återförsäljarmarginalen och företagens effektivitet i säljorganisa­tionen som de kan spela med.
Båda är som sagt också intresserade av att minska sitt beroende av en leverantör och agerar lite som livsmedelshandeln med egna varumärken på den gödseln som kommer från andra leverantörer än Yara. Där vill man inte göra sig beroende av en leverantör, samtidigt som man kan ha betydligt bättre marginaler. För Lantmännen har exempelvis N34 tidigare varit en kassako med för branschen ovanligt goda marginaler.

Marknadsledare viktig
Men det är också viktigt för de stora aktörerna att Yara får fortsätta att vara marknadsledare och ta det så kallade kategoriansvaret, utveckla produkt­argument, arbeta med branschfrågor och ta fram specialkvaliteter. Här har Yara s­pelat en mycket viktig roll för att exempelvis utveckla fosforgödselmedel med låg kadmiumhalt.
Om Yara förlorar för mycket på den svenska marknaden urholkas rollen som kategoriledare och de kostnaderna får i stället lämpas över på någon annan aktör, exempelvis Lantmännen som är den största enskilda aktören. Men som inköpsstrukturen ser ut idag är det ytterst tveksamt om Lantmännen har den kompetensen och är villiga att sätta av de nödvändiga resurserna med tanke på konkurrensen med Svenska Foder.
För Yara är det också en risk med för få aktörer och när de inte varit helt överens med Lantmännen har de istället gått via en relativt liten aktör som ­Gullviks, som annars främst arbetar med specialgödselmedel.

Få aktörer är en risk
För de svenska lantbrukarna ligger det en risk i att antalet aktörer blir allt färre. Antalet fria aktörer som kvarnar eller lantmannaföreningar minskar och därmed hotar även konkurrensen att minska på sikt. Vid sidan av de två stora saknas egentligen aktörer som kan göra annat en enstaka insatser på vissa produkter.
Som läget är idag fungerar dock konkurrensen sett ur lantbrukarnas perspektiv, för den som har koll på sitt gödselmedelsbehov och kan handla i tid går det att göra bra gödselmedelsaffärer. Däremot kan höga spotpriser på gödsel när vårbruket sätter igång på kontinenten resultera i en dyrköpt läxa för den som inte har hunnit eller haft likviditet att handla i rätt tid.
En krympande marknad som domineras av ett par stora aktörer utövar sanno­likt inte någon stor dragningskraft. Att bygga upp nya inköpskanaler och kunna erbjuda ett brett sortiment till lantbrukare med ett högst varierande kassaflöde kräver både kapital och vilja att ta risker. Frågan är om den svenska marknaden är tillräckligt stor och att det finns tillräckligt höga marginaler att hämta hem. För Sveriges lantbrukare vore det i alla falla välkommet, åtminstone på lite längre sikt.

 Kraftigt ökad ­kväve­effektivitet

Sedan 1990 har den totala användningen av inköpt kväve till det svenska lantbruket minskat med 28 procent. Minskningen på fosfor och k­alium är betydligt större, 60 respektive 52 procent. Samtidigt har den totala spannmålsarealen minskat med 30 procent och totalskörden med 25 procent. Medelskörden spannmål per hektar har ökat med sju procent. Mätt som kväveeffektivitet, det vill säga kg spannmål per kg kväve har den ökat med 30 procent från 60 kg till 78 kg. Intressant är att kväveeffektiviteten också förefaller stiga snabbare med tiden.
Den kraftiga ökningen i kväveeffektivitet kan främst tillskrivas minskad odlad areal och då framförallt areal vårsäd. Sämre jordar tas ur o­dling och vårsäd som utnyttjar kvävet sämre byts mot höstgrödor. Det finns ett tydligt statistiskt samband mellan minskad areal havre och korn och ökad kväveeffektivitet. Däremot finns inte samma tydliga koppling för vårvete, som mer odlas som ett komplement till höstvete och som gynnats av stigande spannmålspriser.
Veteprisets påverkan på gödslingen verkar vara den motsatta mot den förväntade, i takt med att vetepriset har stigit har också kväveffektiviteten ökat. Om detta är relaterat till att kvävepriset stigit mer än vetepriset eller om det bara är följden av en generell effektivisering av spannmåls­odlingen är svårt att dra några slutsatser om med utgångspunkt från befintligt statistik.

Av Lennart Wikström