Svenska växtodlare rekommenderas de lägsta kvävegivorna

Varför får svenska växtodlare råd om att kvävegödsla 10–50 procent lägre för samma förväntade skördemängd än växtodlare i konkurrerande länder? Det är en bra fråga som ingen verkar ha ett bra svar på och skillnaden är tillräckligt stor för att uppmärksammas.

Att bestämma ”rätt” kväve­giva till grödan är som bekant inte lätt. Det finns framstående personer som ägnat större delen av sin livsgärning åt att utveckla metoder för att pricka grödans behov så bra som möjligt. Tack vare det vet vi mer och har bättre redskap än tidigare. Det har också visat sig i ett totalt sett förbättrat kväveutnyttjande i Sverige och minskat kväveläckage.
Förutom huvudfrågan att tillgodose grödans behov och att få en bra skörd finns, som alla vet, också tydliga politiska aspekter av gödsling där ordet ”gödsling” ibland verkar vara synonymt med ”utsläpp” i debatten.
I en del länder som Danmark och Finland syns politiken genom att staten har beslutat om maxgivor för kväve och i Sverige var den tidigare skatten på kväve i mineralgödsel en politisk skapelse.

MAXGIVOR OCH REKOMMENDATIONER
Staten genom Jordbruksverket uttrycker årligen sin uppfattning av vad som är den ekonomiskt mest fördelaktiga kväve­givan till var och en av svenska grödor. ”Riktlinjer för gödsling och kalkning” heter rapporten och där finns mycket användbar information om stallgödsel, förfruktsvärden med mera.
Riktlinjerna som är rekommendationer justeras årligen efter priset på kväve och priset på spannmål och uppdateras om det finns nya försöksresultat. I Sverige finns alltså ingen politisk inblandning i dessa rekommendationer. Men det gör det i Danmark och Finland.
I Finland finns en tabell över tillåtna maxgivor av kväve. Dessa givor ska följas om man som finsk bonde vill åtnjuta miljöersättningar i Landsbygdsprogrammet, vilket nästan alla finska bönder deltar i. Enligt finska LRF är maxgivorna en underdosering i förhållande till ekonomiskt optimum men det är oklart med hur mycket. Miljöersättningen blir då en slags kompensation för sänkt skörd.
I Danmark finns det berömda systemet med gödselräkenskaper och där är motsvarande maxgivor inte kopplade till miljöstöd utan är lagkrav. De är dessutom rejält nedskruvade under optimum med i medeltal 18 procent. I praktiken är det förstås mycket svårt att kontrollera vilka givor som använts på ett fält på gården men i Danmark är det möjligt genom att myndigheterna gått ”all-in” med ett kvotsystem.

Sverige ligger lägst
När de statliga rekommendationerna och maxgivorna för fem länder jämförs framkommer att för flera grödor är de svenska siffrorna lägre eller betydligt lägre för samma gröda och samma förväntade skördemängd (se tabell). För grannländerna Norge och Finland som inte är kända för sitt intensiva lantbruk är de rekommenderade givorna cirka 20–25 procent högre för de två största spannmålsslagen korn och havre.
I Norge och Finland uppdateras inte tabellverken med rekommenderade respektive maxgivor årligen med prisvariationer som de svenska rekommendationerna och det kan vara en delförklaring till att det skiljer. Å andra sidan skulle de finska maxgivorna vara ännu högre om de istället vore rekommendationer för ekonomiskt optimal kvävegödsling som de svenska är. Risken för liggsäd borde vara större hos båda dessa nordiska grannar.

Vi samordnar inte våra gödslingsråd mellan de olika länderna, säger Gunilla Frostgård, Yara.

Höstvete störst skillnad
En av de största skillnaderna finns för höstvete till brödsäd. Där rekommenderas cirka 150 kg kväve per hektar i Sverige och 230 i Danmark, båda för en förväntad skörd på 7 ton kärna per hektar. Den danska siffran avser just brödvete. Motsvarande siffra för danskt fodervete är 156 kg N per hektar.
Samma kvävegiva som i Danmark rekommenderas för odling av fodervete rekommenderas alltså till svenska brödveteodlare. Det är viktigt att förstå att den danska brödvetegivan är undantagen den lagstadgade underdoseringen på 18 procent som gäller för andra grödor, exempelvis fodervete. Det betyder att på maxgivan 156 kg N per hektar för fodervete ska det läggas till 18 procent vilket blir 190 kg N per hektar för att vara ekonomiskt optimal giva. I Sverige är motsvarande siffra alltså bara 140–150 kg N per hektar.
Allra störst skillnad blir det vid jämförelse med Storbritannien. Där är de rekommenderade kvävegivorna för exempelvis brödvete och höstraps betydligt högre än i alla de nordiska länderna.

Anpassa till år och fält
Gunilla Frostgård är chefsagronom på Yara.
”De svenska siffrorna är relevanta grundrekommendationer. Men på sikt vi måste vi komma ifrån tabeller med medelrekommendationer. Vi måste anpassa gödslingen efter årsmån och fältets egenskaper. Det finns idag olika redskap att ta hjälp av för detta. Något vi behöver bli bättre på är att uppskatta skördens storlek”, säger hon.
Gunilla Frostgård förklarar att Yara känner sig trygga med att de råd som ges i Sverige om ekonomiskt optimal giva stämmer för svenska förhållanden. Undantaget är brödvete, där rekommendationen bör ses över och höjas till kommande år, framförallt vid höga skördenivåer.

Många försök i grunden
Råden bygger på många fältförsök, ibland hundratals, men man måste komma ihåg att det är en mycket stor spridning i vad försöken visar som den mest fördelaktiga givan. Siffran i grundtabellen är också ett medelvärde av alla försök. Till skillnad från Jordbruksverket justerar Yara inte sin grundtabell med årliga ändringar i pris på spannmål och kväve eftersom de menar att årsmåns- och fältvariationerna är betydligt större än prisvariationerna.
Yara har heller ingen samordning av sina råd mellan länderna. Det är inte lätt att förklara skillnaden mellan länderna men Gunilla Frostgård tror exempelvis att i Norge är spannmålspriset högre vilket kan förklara en del av skillnaden till just det landet. För den andra faktorn – priset på kväve – ska det inte vara stor skillnad.

Förklaring saknas
Det är inte den som gödslar mest som vinner utan den som tjänar mest pengar. Den konspiratoriskt lagde kanske tänker att de lägre rekommenderade givorna i Sverige är satta med någon form av miljö­politiska motiv. Men just de svenska rekommendationerna bygger bara på officiella försöksresultat och priskvoten mellan kväve och varan.
Alla länders rekommendationer
b­­ygge­r dock på försök om än i varierande antal. Grundrekommendationen är medelvärdet av vad de enskilda försöken visar och de har stor spridning, ungefär som en hagelsvärm. Men så borde det vara även för alla länder. Varför är då den svenska hagelsvärmen förskjuten neråt jämfört med andra länders försökssvärmar för samma gröda?
Faktum är att ingen som Lantbrukets Affärer talat med har ett klargörande svar på den frågan. Små skillnader kan kanske till största delen förklaras av prisskillnader på spannmål. Men större skillnader som för brödvete visar att det är något annat som styr. Jämförelserna antyder att skillnaden är ännu större mellan Sverige och länder utanför Norden än i förhållande till de nordiska grannarna.
F­ortsättning följer.

Av Markus Hoffman