Täckdikningen behöver öka

Täckdikningen behöver två- eller trefaldigas för att klara livsmedels-produktionen i ett ändrat klimat. Det är en av slutsatserna i en ny utredning av Jordbruksverket. Reglerna för att ändra diken behöver förenklas.

Regeringen är uppenbarligen oroad över hur vattnet ska rinna i odlingslandskapet om klimatet ändras. De senaste åren har Jordbruksverket har fått flera uppdrag om markavvattning i ett ändrat klimat. Det senaste av dessa regeringsuppdrag har verket just redovisat. Det förmodligen viktigaste som verket säger till regeringen är att takten på täckdikning behöver öka från dagens 10 000 hektar per år till 20 000–30 000 hektar för att klara ökad nederbörd.
I en enkät som Jordbruksverket gjort tycker lantbrukarna att ungefär 75 procent av åkermarken redan har en tillfredsställande dränering. I samma enkät svarar de att planer finns på att täckdika sammanlagt cirka 30 000 hektar per år. Alltså ungefär vad som skulle behövas för att klara ett blötare klimat.

Eskil Mattsson, Jordbruksverket, konstaterar att täckdikningen behöver öka och att det finns outnyttjad bevattningskapacitet i svenskt jordbruk.

Bristande vilja och resurser
Hur ska det gå till att öka täckdikningen så mycket? Vi ställer frågan till Eskil Mattsson som har varit utredare på Jordbruksverket.
”Den största flaskhalsen är jordbrukarens vilja och utrymme för investeringar. Men vår utredning, den ökade medvetenheten om behov och betydelsen av dränering genom att fler pratar om det och att dräneringen uppmärksammas mer i forskning och rådgivning borde kunna leda till en viss ökning i sig själv, oberoende av spannmålspriser eller stöd.”
För att öka chansen att det täckdikas mer är en annan slutsats från utredningen att det troligen kommer behövas ett stöd i nästa landsbygdsprogram. En del länsstyrelser delar redan ut sådana pengar men det är blygsamt och stöd till täckdikning är inte öronmärkt utan får konkurrera med andra stöd. Det är inte heller lätt att utforma ett nytt stöd.
”Om det finns för lite pengar finns risk att jordbrukare som varit beredda att täckdika väljer att avstå i väntan på bidrag. Om det finns för mycket pengar så finns det risk för att stödet blir kostnadsdrivande genom att det uppstår flaskhalsar hos rådgivare och entrepre-
nörer”, förklarar Eskil Mattsson.

Diken en annan flaskhals
Om det ska rinna mer vatten handlar det inte bara om täckdikning utan förstås även att kapaciteten i öppna diken ska räcka till. Att ändra utformningen på ett öppet dike brukar leda till omedelbar kollision med miljöbalken. I stora delar av landet råder dessutom ett generellt förbud mot markavvattning.
Täckdikning är undantagen men att göra ett dike djupare eller bredare kräver tillstånd för miljöbalkens begrepp ”vattenverksamhet” hos domstol och dispens från det generella markavvattningsförbudet. Med tanke på att det finns 9 000 mil diken i odlingslandskapet skulle domstolarna dränkas i ärenden.
Eskil Mattsson påpekar att i en annan utredning har det föreslagits att prövning av vattenverksamhet ska göras i olika nivåer på samma sätt som för djurgårdar, där några är tillståndspliktiga, andra är anmälningspliktiga och det stora flertalet varken behöver anmälan eller tillstånd. På samma sätt skulle mindre ingrepp i ett dike behöva en enklare prövning.

Öka vattenförande kapacitet
En del av sanningen är också att många diken inte behöver göras större utan de behöver bara normalt underhåll, vilket inte sker idag. Men ökad rensning är inte heller oproblematisk eftersom det gnisslar redan idag mellan länsstyrelse och markägare om fisk och musslor och ett antal ärenden hamnar i domstol. En del av utredningen har därför handlat om hur kapaciteten i diken kan bibe-
hållas eller ökas.
”Det kan handla om att etablera dikessektioner som minskar igenväxning, rätt placering av träd som kan ge beskuggning och minska tillväxt i diket”, förklarar Eskil. ”Det kan även innebära att återföra näringsrikt sediment från dikesbotten till åkermarken. Samtidigt har vi inte alla lösningar och vet inte allt kring denna fråga så vi är öppna för idéer.”

”Den största flaskhalsen är
jordbrukarens vilja och utrymme
för investeringar”
Eskil Mattsson, Jordbruksverket

Av Markus Hoffman