Mellan åren 1996 och 2016 ökade antalet lagkrav som berör lantbruket med 120 procent. Under samma tidsperiod ökade även kravet på antalet journaler från fem till 22, en ökning med 340 procent. Även de tillfällen då det krävs en anmälan eller tillstånd ökade i samma omfattning, från sex till 33. Det visar Sara Bergström Nilsson, Hushållningssällskapet Halland, Helena Lans Strömblad, Växa Sverige, och Christina Lunner Kolstrup, SLU, i sin rapport Byråkratin i lantbruket belastar och kostar.
Rapporten är resultatet av en studie som bygger på dagböcker som förts av ett 50-tal lantbrukare och där de fick registrera all tid de under sex månader lade ner på insamling av data, dokumentation och rapportering samt kostnader för administration, kontroller, inspektioner och tillstånd. Förutom dagböckerna intervjuades 30 företagare, statliga tjänstemän och rådgivare om deras erfarenhet kring lagstiftning och byråkrati.
34 000 kr per företag
Pålagorna på lantbruket är alltså inte bara är en upplevd känsla, utan en faktisk verklighet, en verklighet som kostar både pengar, tid och psykisk belastning och stress. Under de sex månader som dagboken fördes fick lantbrukarna lägga drygt 34 000 kr per företag på att uppfylla lagkrav, ansöka om stöd, närvara vid kontroller, genomföra egenkontroller och övriga tvingande åtgärder. De statliga pålagorna stod för 72 procent och branschernas krav för cirka 13 procent.
Bryter man ned kostnaderna på enskilda gårdar finns det exempel på företag som fått lägga en tusenlapp per ko på journalföring, märkning och rapportering. I ett exempel har ett företag fått lägga 66 000 kr på ansökan om EU- och investeringsstöd och en gård har fått en kostnad på 20 000 kr för kontroller.
Ber om mer stryk
Det här är svenska lantbruksföretagares verklighet. Du måste verkligen älska ditt arbete för att stå ut med ständigt skärpta lagkrav, kontroller och krav på dokumentation. Det blir inte bättre av att lantbrukarnas egna företag lägger sten på börda genom att i missriktad kundanpassning ställa ytterligare krav.
Här utgör Arlas märkliga agerande med konceptet Arlagården ett typiskt exempel. Istället för att ställa sig upp och försvara världens bästa mjölkbönder ger ledningen för böndernas egen förening aktivistiska journalister rätt och ber om mer stryk. Har de inte fattat att djurrättsaktivisterna och den utvalda redaktionen på Uppdrag Granskning inte ger sig förrän den sista svenska kon gått i sin?
Vi ser samma märkliga beteende hos de självutnämnda hållbarhetsexperterna i handelns stora företag. Både Ica och Axfood har nyligen kommit ut med sina hållbarhetsmanifest där de ritar upp kartan för vad de anser vara den bästa av framtida livsmedelsproduktion. Det värsta är att det är en alltmer avsmalnande och törnbeströdd, för att inte säga spikmattelagd, väg för det svenska lantbruket.
Motsatt effekt
Axfood skriver i sin Mat 2030 att dagens lantbruk inte kan försörja en växande befolkning på ett hållbart sätt. Som lösning lyfter de fram ekologisk produktion och kastar som en sista åtgärd likt jästen efter degen att lantbrukarna ska odla mer fleråriga växter – som vi misstänker att Axfood inte är det minsta intresserade av att köpa in.
”Sluta med åtgärdsfixerad klåfingrighet och titta istället på målen som vi alla är överens om”
Precis som branschernas egna kontrollprogram ökar handelns förslag kostnaderna för lantbrukarna utan att de kompenseras med tillräcklig ersättning – en strategi som driver svenska lantbruksföretag ännu närmare ruinens brant. Det kommer att få precis motsatt effekt mot den avsedda, nämligen att Europas renaste jordbruk minskar sin produktion och inhemska produkter ersätts med importerade som framställts under förhållande som varken lagar, byråkrater, medlemschefer eller handelns hållbarhetschefer har någon kontroll över.
Det är dags att sluta med åtgärdsfixerad klåfingrighet och titta istället på målen som vi alla är överens om: Bästa möjliga livsmedel med minsta möjliga negativa miljöpåverkan – och ekonomiska villkor som lantbrukare i Sverige kan leva på.