Dagligen serveras en mängd livsmedel inom den offentliga sektorn i Sverige. Maten som serveras beställs av tjänstemän utifrån politikernas instruktioner. Men vem kontrollerar att inköpen stämmer med de politiska besluten?
Många kommuner i Sverige har höga politiska mål på andel ekologiska varor som ska köpas in. Men parallellt med de höga politiska ambitionerna så sker det dagligen inköp av högst tvivelaktiga livsmedel. Större vinster för miljö- och hälsa skulle göras genom att starta i andra änden genom att ställa krav på att det inte ska köpas in livsmedel med svag miljö- och hälsoprofil. Först i nästa steg är det rimligt att börja resonera om höga andelar av livsmedel från olika certifieringssystem.
Att över huvud taget köpa in livsmedel som producerats under sämre miljö- eller arbetsförhållanden än svensk lagstiftning är riktigt ojust mot svensk lantbruksnäring. Inköp av livsmedel med hög antibiotikaanvändning i produktionen är inte bara ojust mot lantbruksnäringen utan mänskligheten i stort.
Miljönytta
Vid en översyn av kommuners totala inköp under ett år blir det tydligt att totalt sett skulle miljönyttan troligen bli bättre om det sattes upp tydliga mål för vilka livsmedel som inte ska köpas in istället för tvärt om. Livsmedel med tveksam miljöprofil från länder med stor antibiotikaanvändning eller grödor som odlats fram med bekämpningsmedel som är ohälsosamma för naturen och eller lantarbetarna bör sållas bort.
Det är till exempel mycket tveksamt om svenska kommuner ska köpa in kyckling från Asien och Sydamerika. Vi får rapporter om att befolkningen i Kina har svagt förtroende för sina inhemska livsmedel och det borde ge oss en fingervisning om att även vi bör se upp.
Hur fungerar inköp?
Den första frågan som uppstår är hur det kan komma sig att kommuner med höga ambitioner när det gäller livsmedelskvalitet köper in så förhållandevis stor andel livsmedel av låg kvalitet. Problemet är att de som praktiskt ska genomföra de politiska målen står inför ett komplext och svårhanterligt uppdrag. Många mål om produktursprung, god och hälsosamt sammansatt matsedel skall samordnas. Dessutom rör det sig om avsevärda volymer och lång framförhållning.
Beställningarna sker ofta ett halvår i förväg och upphandlingen resulterar i omfattande produktlistor. Det är inte ovanligt att utgångsläget vid beställning av livsmedel är produktlistor med över 7 000 artiklar i en vanlig kommun. I listorna finns en mängd produkter som är mycket lika varandra från olika leverantörer, exempelvis samma produkt men i olika förpackningsstorlekar. Bara för färskmjölk finns det ofta över 70-talet olika artiklar när alla varianter av leverantörer, förpackningsalternativ, fetthalter, laktosfritt med mera räknas in.
Svårt att hitta rätt
Det är därför en tung uppgift för kommunens anställda att göra aktiva medvetna val där de inte av misstag eller oförstånd råkar beställa varor med låg miljöprofil. Den enda rimliga lösningen är att produktlistorna från leverantörerna rensas från alla produkter som politikerna tagit avstånd ifrån för att undvika misstag. Ett sådant förfarande kräver datasystem från leverantörerna som har sådana funktioner. Alternativet är att inköpslistorna flyttas till ett eget system inom kommunen.
Utöver svårigheterna att navigera rätt i den enorma mängden produkter som finns i listorna tillkommer att leverantörerna ersätter beställda varor med andra varor med hänvisning till brist. Även i det hänseendet skulle tydliga blockeringar i listorna vara till nytta genom att öka trycket på livsmedelsgrossisterna att se till att produkter av önskvärd kvalitet
finns i lager.
Agera lokalt
Nu är det upp till varje medveten kommuninvånare att ställa politikerna mot väggen. Till att börja med så måste det finnas en livmedelspolicy som utesluter sunkig mat som det inte är värdigt att vi erbjuder våra barn och gamla. Sätt tryck på politikerna att inte bara sätta upp mål på livsmedel de vill ha en liten andel av.
Verklig skillnad för miljö och hälsa blir det inte förrän det har satts en tydlig lägstanivå. Att kommunen köper dyra, certifierade produkter som ger politikerna en miljöprofil kan i sämsta fall innebära att andelen av de billigaste sämsta livsmedlen också ökar för att budgeten ska hållas. När väl rätt mål är satta måste de följas upp regelbundet.
Antibiotikaresistens är inget diffust utan ett reellt hot mot medborgarnas hälsa och här måste den offentliga sektorn ta sitt ansvar som förebilder.
Det är dessutom något absurt i att servera mat till barn och äldre som producerats under förhållanden som svenska livsmedelsproducenter hade fått fängelse för!
Av Ulrik Lovang och Malin Lovang
Lovang Lantbrukskonsult