Vägledande dom öppnar för igenläggning av diken

Djävulen bor i detaljerna. Om ett dike har biotopskydd eller inte beror på vattenföringen och vilka växter som kan etablera sig.

Det är både förbjudet att gräva nya diken och lägga igen befintliga utan dispens. Staten tycker i stort att infrastrukturen för vatten i odlingslandskapet ska konserveras. Men ett nytt domslut ger vägledning för den som vill lägga igen ett dike.

Det har gått några år sedan det uppmärksammade fallet med stenmurar på Öland som senare ledde till att lättnader infördes i biotopskyddet genom ökade dispensmöjligheter. Även om lantbrukare sedan dess vunnit flera mål i domstol när det gäller just stenmurar är känslan hos många att länsstyrelserna inte lever upp till politikernas beställning om lättnader i det generella biotopskyddet. Det är ”linjeelement” som stenmurar och diken som det handlar om.
Fortfarande saknar många markägare kunskap om att diken är biotopskyddade i miljöbalken och en del diken läggs igen eller brukas igen. Likaså känner inte alla till att det finns ett generellt förbud mot markavvattning i södra Sverige vilket innebär att det är förbjudet att gräva nya diken på åkermark utan tillstånd.
Bilden blir ganska tydlig. Staten vill helst att vattnets infrastruktur i odlingslandskapet ska konserveras och inte förändras. Diken ska både finnas och inte finnas.

Seger i det tysta
I det tysta har svenska lantbrukare vunnit en viktig seger i domstol över staten. Det är en enskild lantbrukare som vunnit, men eftersom det är i Mark- och miljööverdomstolen vid Svea hovrätt får det en vägledande betydelse för många lantbrukare.
En lantbrukare lade igen ett cirka 30 centimeter grunt dike och grävde samtidigt ner ett dräneringsrör som kom att fungera som stamledning för en systemtäckdikning. Länsstyrelsen upptäckte det och menade att naturmiljön skadats eftersom att diket var en värdefull spridningskorridor för djur och växter.
Länsstyrelsen utfärdade därför ett föreläggande om att återställa diket.
I deras anvisning skulle det återställda diket vara 60 centimeter djupt och 150 centimeter brett. Lantbrukaren konstaterade att det skulle innebära att hela fältets täckdikning skulle behöva göras om till en ungefärlig kostnad av 300 000 kronor och han överklagade föreläggandet till Mark- och miljödomstolen men förlorade där.

Omfattande beräkningar
Efter det överklagade lantbrukaren till Mark- och miljööverdomstolen och hela ärendet fick tas om. Länsstyrelsen lade ner betydande resurser på att argumentera, studerade flygbilder från fyra olika år tillbaka i tiden och var ute i fält och fotograferade växter i två diken parallella med det igenlagda. De menade att eftersom det i jämförelsedikena växte säv, vass och älggräs gjorde det nog det i det igenlagda diket också.
Länsstyrelsen gjorde också egna beräkningar med Jordbruksverkets numera välkända beräkningsverktyg som används vid ansökningar om dispens från biotopskyddet. Beräkningen syftar till att beskriva nyttan för odlingen av en igenläggning. Länsstyrelsen kom fram till ett annat resultat än lantbrukaren, vilket hänt även i många andra fall.

Krävs cirka 25 hektar
Ett dike är inte bara ett dike, särskilt inte i biotopskyddssammanhang. För att det ska vara biotopskyddat enligt miljöbalkens definition krävs att diket har en fuktig markyta under en stor del av året. Ett sätt att mäta det är att titta om det växer arter som trivs i fuktiga miljöer.

”Det är viktigt att få vissa saker i Miljöbalken prövade”, säger Carl-Johan Rangsjö, miljökonsult.

Carl-Johan Rangsjö som tidigare arbetade som lantbruksingenjör på Jordbruksverkets vattenenhet men som numera är egen företagare gjorde beräkningar av just markens fuktighet.
”Det visade sig att cirka 14 hektar mark avvattnas till diket och det räcker inte för att diket ska hålla vatten eller vara fuktigt under merparten av året. På Jordbruksverket hade vi en tumregel att det behövs 25 hektar för att hålla ett dike med vatten”, förklarar Carl-Johan Rangsjö.

Fuktigt eller inte
Domstolen skriver att Carl-Johan Rangsjös analys är tillförlitlig och riktig. Och eftersom diket inte är tillräckligt fuktigt är det alltså inte biotopskyddat och därmed har länsstyrelsen inte haft fog för sitt föreläggande konstaterar Mark och miljööverdomstolen i sitt domslut.
”Det går dock inte använda denna dom rakt av för alla liknande diken. I ett annat dike kan det finnas ett källsprång litet som en blyertspenna men tillräckligt för att hålla ett dike fuktigt”, påpekar Carl-Johan.

Dokumentera innan åtgärd
Vad går det lära av detta? Kanske är det en påminnelse om att djävulen sitter i detaljerna. Det handlar om vad som menas med fuktig jord och det handlar om vilka växter som faktiskt växer i ett dike. Det är alltså viktigt att dokumentera med fotografier innan man ger sig i kast med ett dike.
En omständighet som de flesta kanske inte tänker på och som Carl-Johan förklarar pedagogiskt är att det spelar stor roll var i ett avrinningsområde gården och dikena ligger. Det mesta vattnet som rinner i ett dike är grundvatten och ju längre nedströms i landskapet som diket ligger desto ytligare kan grundvattnet vara. Tillräckligt långt nedströms kan ett dike vara grundvattenförande året om.

Det lönar sig att bråka
En annan lärdom är också att det lönar sig att bråka.
”Miljöbalken har funnits i cirka 20 år och det här är det första dikesärende att komma ända upp i Svea hovrätt. Om ingen vågar överklaga händer inget men vissa saker är viktiga att få prövade”, säger Carl-Johan.
Carl-Johan menar också att markägare ofta hamnar i underläge när det sitter en kader av biologiska experter på en myndighet.
”När de ringer till Länsstyrelsen om att lägga igen ett dike ger många lantbrukare upp när de får höra vad som krävs. Men grundinställningen skiljer sig också åt mellan länsstyrelser, en del vill försöka och andra inte.”

Genuin omtanke
En annan viktig aspekt är att lantbrukare ofta erbjuder sig att kompensera för ändrade stenmurar eller diken. Det visar att det finns en genuin omtanke om den biologiska mångfalden på gården.
Carl-Johan tycker att när det gäller stenmurar har det blivit större acceptans för att flytta stenar eller göra andra åtgärder jämfört med situationen för diken. En del lantbrukare erbjuder sig att göra en damm när ett dike läggs igen men länsstyrelsen kräver ibland rinnande vatten likt ett dike. Här behövs en attitydförändring. Det måste trots allt vara bättre med ett nytt stillastående vatten än inget alls.

Av Markus Hoffmann