Vallens klimatnytta varierar med förutsättningarna

Thomas Kätterer, professor i systemekologi vid SLU, anser att det finns en stor potential i att öka kolinlagringen i marken genom ökad och intensifierad vallodling.

Vallen kommer att spela en viktig roll när alltfler kastar sina blickar på lantbruket och potentialen att lagra kol i mark.

Medan åtgärder som att återföra skörderester eller tillföra stallgödsel har mer marginell påverkan på halten kol i marken, visar långliggande försök att mellangrödor kan öka mängden kol med cirka 300 kg per hektar och år och vall kan öka mängden med det dubbla, omkring 600 kg per hektar och år.
”Men förutsättningarna varierar stort från plats till plats”, berättade Thomas Kätterer, professor i systemekologi vid SLU, på Alnarps Mjölkdag den 19 november.
Temat för dagen var klimatförändringar och vad är då ur mjölkproduktionens synvinkel – vid sidan av utsläppen av metan förstås – mer intressant än vallens möjlighet att binda atmosfärens kol?

Soldriven kolpump
Thomas Kätterer inledde med att beskriva kolets förekomst i olika globala pooler. Den absolut största mängden, 40 000 miljarder ton, finns lagrad som löst koldioxid i världshaven. I atmosfären återfinns unge­fär 750 miljarder ton med en ökning på cirka fyra miljarder ton per år medan mängden kol i marken är ungefär dubbelt så stor, 1 500 miljarder ton. I levande växter och djur finns ungefär 550 miljarder ton.
Lantbrukets bidrag till kolinlagring i mark handlar alltså inte om de stora poolerna utan om att utnyttja den soldrivna fotosyntesen till att pumpa ner kol i marken.
”Människan påverkar med sina aktiviteter cirka tio procent av kolflödet”, konstaterade Thomas. ”Genom att ändra jordbruket kan vi kompensera tio procent av utsläppen.”

Ökad bördighet
Thomas framhöll också att en ökad mullhalt inte bara är bra för klimatet utan också bidrar till ökad bördighet och att det är nybildningen av rotbiomasa som är avgörande. Fördelat mellan olika organiska material återfinns 12–15 procent av kolet i halm och gräsbiomassa i marken, 27 procent av kolet i gödsel och 35 procent av kolet i rötterna som mer varaktigt inlagrat kol. Dessutom står rötterna för den största andelen total biomassa.

Hundraårigt perspektiv

Den långsiktiga effekten av olika långliggande vallar vid olika utgångspunkt på kolhalt. Ju högre kolhalt, desto mindre blir effekten av vall i växtföljden på kolinlagring. Vid högre ut­gångsnivåer på kolhalter sker en minskning av kolhalten oavsett hur stor andel som utgörs av vallar i en sexårig växtföljd. Källa: Ericson & Mattsson, 2000; Bolinder et al 2010, 2012.

”Vi har generellt högre kollager i betesmark jämfört med åkermark. Men samtidigt befinner sig naturbetesmarker som regel i ett jämviktsläge och nettolagrar inte in särskilt mycket kol. För att förstå vad som händer vid olika markanvändning och odlingssystem krävs långa tidsserier. Vid förändrad markanvändning tar det 100 år innan en ny balans nåtts.”
Effekten av olika åtgärder är också beroende av utgångsläget och varierar även mellan olika platser och jordar. På många jordar i slättbygd har vi kolhalter som går under den kritiska nivån på 1,8 procent där ökande mullhalt ger direkta skörde­höjande effekter. Långliggande försök i Norrland visar att på en mark med cirka 2,7 procent kol krävs det treåriga vallar i en sexårig växtföljd för att bibehålla kolhalten på samma nivå. Vid en utgångspunkt på 3,7 procent kol krävs vall i fem år av sex för bibehållen kolhalt och vid en halt på cirka fem procent kol sjunker kolhalten även med vall i fem år av sex.

Styrmedel behövs
En liknande skillnad kan iakttas vid gödsling av vall, där den extra tillväxten som kvävegödsling ger inte avspeglar sig i ökad mullhalt, en effekt som är tydlig i exempelvis spannmålsodlingen.
Det finns alltså en stor potential i att öka kolinlagringen i marken genom ökad och intensifierad vallodling. Det också är viktigt att vi kan bibehålla kolhalten på de jordar där vi redan har hög halt kol i marken. Thomas var övertygad om att lantbruket kan uträtta mycket för att binda kol.
”Men då är det viktigt att utveckla styrmedel som ger lantbrukarna ersättning för att göra rätt saker”, avslutade han.

Av Lennart Wikström