Hur rustar vi oss för nästa kris? En sak kan vi vara säkra på: Det blir inte i form av en fastighets- eller finanskris, en tsunami, skogsbrand eller viruspandemi. Sedan grundandet av de första samhällena har människan varit suverän på att bygga upp en beredskap för det senast utkämpade kriget.
Fastighetskrisen i början på 1990-talet gjorde banker och fastighetsbolag extra vaksamma mot överbelåning och fastighetsbubblor, tsunamin pekade på regeringens ansvar för oväntade händelser som kan drabba svenska medborgare utomlands och finanskrisen gav oss insättningsgaranti, lånetak och amorteringskrav. Skogsbränderna 2014 och 2018 ledde enligt utsago till bättre samordning mellan våra organiserade myndigheter och i en bekräftelse på två brandsläckningsplan. Covid-19 kommer förhoppningsvis öka flexibiliteten i vården, leda till förbättrad provtagning och hangarer fulla med munskydd och ansiktsvisir.
Sårbarhet och blinda fläckar
Nästa kris kommer som sagt inte att bli en viruspandemi. Det mest hotfulla vore en IT-kris med avsiktlig eller oavsiktlig nedkoppling av internet. För krisen kommer att drabba oss där vi är mest sårbara och dit vi inte tittar just för tillfället. Konsekvenserna av en ”millenniebugg” nu när allt vi gör är beroende av vår moderna informationsteknologi, skulle bli fullkomligt oöverblickbara.
Lantbrukets Affärer gör på inga sätt anspråk på att komma med några goda råd om vad vi bör göra för att gardera oss mot en sådan händelse. Däremot vet vi att under kriser går det bra för livsmedelsföretagen och värdet av vår livsmedelsproduktion blir uppskattat på ett för sektorn ovanligt sätt. Livsmedelshandelns omsättning har under Coronakrisen ökat med tvåsiffriga procentenheter och flera av de representanter för livsmedelsindustrin som vi talat med vittnar om ökad efterfrågan och ökad produktion.
Flexibilitet att ställa om
I beredskapssammanhang finns det ett talesätt som säger att varje land har en armé, sin egen eller någon annans. Med livsmedel är det ett snäpp värre. Varje land har sin egen mat eller ingen. Inte ens inom EU där fri rörlighet av varor och tjänster skulle råda fick ett svenskt företag i Coronans tid ostört exportera skyddsutrustning till Spanien. Tänk om det varit brist på potatis…
Den här gången handlar krisen inte om brist på livsmedel. Men den har visat oss att om vi ska klara en kris – vilken den än blir – gäller det att ha ett hyfsat välfyllt skafferi och ett jordbruk och en livsmedelsindustri som har tillräcklig produktionskapacitet och flexibilitet att klara att ställa om. Och då handlar det om tillräckliga fysiska produktionsresurser, inte någon app i mobilen eller en chiliplanta på balkongen.
Lönsamhet helt avgörande
Med dålig lönsamhet i lantbruket, myndigheter som saknar kunskap och förståelse för jordbrukets villkor och en banksektor där krediter till lantbruk hanteras som högrisk kan vi bara se en fortsatt sannolik utveckling. Den är att produktionskapaciteten i det svenska lantbruket fortsätter att minska som den gjort de senaste decennierna. Svensk mjölkproduktion utgör ett skrämmande exempel där vi gått från överskott till en inhemsk produktion som motsvarar bara drygt 70 procent av konsumtionen av mejeriprodukter.
”Nästa kris kommer att drabba oss där vi är mest sårbara och dit vi inte tittar just för tillfället”
Visst är det bra med en livsmedelsstrategi, men så länge den inte medför i grunden ändrade villkor kommer den bara att fortsätta vara ett tandlöst dokument som håller oss sysselsatta med att fjäska för politikerna medan skogen brinner, koldioxiden fortsätter bolma ut och virusskräcken orsakar mångmiljarder i förlorade ekonomiska värden.
Det är dags att inse att jordbruket är samhällsviktigt och det är ett ansvar som inte kan delegeras. Varken till inrikesministern eller Tillväxtverket.