Vi har inte kunnat släppa frågan om Hornborgasjön. Inte för att vi är särskilt fästa vid platsen utan för att fallet innehåller en rad oroande delar i våra relationer som medborgare till stat och myndigheter. Och för att det inte är ett enskilt fall.
I en rättsstat ska myndigheter som genom tillsyn och tillståndsförfarande har makt över människors och företags vardag – och väl och ve – följa gällande lagstiftning och grundläggande principer. Individer och minoriteter ska ha ett skydd mot både myndigheter och majoritetsbeslut. Att ett beslut är fattat i demokratisk ordning gör det inte rätt ”by default”.
Av dem som följt Hornborgasjöns restaurering sedan begynnelsen på 1960-talet – både forskare och berörda markägare – beskrivs det som är Sveriges största naturvårdsprojekt också som landets största naturvårdsfiasko.
Utredningar bekräftar fiaskot
Efter snart fyra decennier har nu Naturvårdverket låtit göra tre utvärderingar. I korthet har de gett vid handen att den artrika fågelsjö som en gång fanns har försvunnit och invaderats av två arter, gäss och tranor. Den besöksnäring som skulle gynna de kringboende har i stället hamnat i de offentliga anläggningarna.
Svårast har dock konsekvenserna blivit för lantbruket. En halvmesyr när det gällde höjningen av vattennivån ledde till att lantbrukarna förväntades fortsätta bruka marker som fungerar som svampar och binder vatten vid högt vattenstånd. Tidigare mjölkgårdar runt sjön har fått lägga ned för att betesmarkerna inte kunnat nyttjas och i bästa fall har betande köttdjur tagit mjölkkornas plats.
Identitetsproblem
I rapportens sammanfattning finns en formulering som är fullkomligt obetalbar:
”Från våra intervjuer är det tydligt att restaureringen fortfarande påverkar lantbrukarna.” Bilden som framkommer är ”problemorienterad” och ”att en anledning till detta kan hittas i lantbrukarnas identiteter som lantbrukare och sammankopplingen mellan identitet och plats.”
I klartext betyder det att de problem som lantbrukarna upplever beror på att de är lantbrukare och att de är det i anslutning till Hornborgasjön. Om inte så varit fallet hade de inte haft några problem. Det röjer en syn på lantbruket som är både nedlåtande och förfärande genom sin
relativism och visar att man inte bryr sig om att det handlar om människor av kött och blod. Om något liknande hade sagts om samer eller vargjakten hade det väckt ett ramaskri i medierna.
Verklighetsförfalskning
Dessutom är det en obehaglig sammanblandning av orsak, anledning och verkan. Orsaken till att lantbrukarna fortfarande upplever problem är att restaureringen kommit att inkräkta på deras liv och verksamhet, och att de inte har fått kompensation för detta. Anledningen till att så är fallet kan vi bara spekulera i.
En omskrivning från den preliminära version som vi kunnat ta del av och den officiella är att rapportförfattarna genom byte av statistisk metod lyckats tvätta bort att projektet lett till förändrad ägostruktur hos de gårdar som berörts av vattenhöjningen. Förändringen i sig är kanske inte så intressant, utan det faktum att man bytt statistisk metod för att bevisa att något inte finns. Forskare byter som regel statistisk metod för att göra just motsatsen. Den som är någotsånär införstådd med vetenskapsteori vet att det inte går att bevisa att något inte finns.
”Det kan bli dyrt”
För att få rätt mot myndigheten och undanröja orsaken till deras problem ska markägarna tvingas stämma Naturvårdsverket i rätten. Detta trots att de fall som hittills avgjorts, har alla dömts till markägarnas fördel. Istället för att dra lärdom av detta och utarbeta ett förslag till kompensationsmodell framhärdar generaldirektör Björn Risinger: ”Vi ses i rätten.” Och hans förklaring är att ”ersättningar kopplade till vattenmål är inte Naturvårdsverkets kärnverksamhet.”
”Det kan bli dyrt”, konstaterar han också.
Det är nästan så att man kan tro att Naturvårdverkets kraftigt höjda anslag för i år för administration med 100 miljoner kr och för inköp av skyddsvärd mark med 200 miljoner kr är för att ta höjd för de kommande stämningar i form av bland annat en grupptalan som kommer som ett brev på posten.
Det är inte utan att det hela andas ett stort mått av prestige och kommer att resultera i onödiga kostnader för både berörda markägare och myndigheter.