Vilande på en administrativ bas från 1600-talet brukar vi i Sverige berömma oss själva för att ha en myndighetsstruktur fristående från den direkta politiska myndighetsutövningen. En minister i den av Riksdagen valda regeringen ska inte kunna gå in och detaljstyra en myndighet på annat sätt än via utnämningsmakten och det regleringsbrev som varje år fastställer vad myndigheten ska utföra för de statsmedel den mottar. Allt annat betecknas som ministerstyre.
Detta system kan ha sina fördelar när allt är väl under vakten och inget går fel. En myndighet som sköter sitt uppdrag och levererar det skattebetalarna förväntar sig slipper politisk inblandning. Men det har också stora nackdelar som bli uppenbara när det dyker upp problem – eller utmaningar, som det heter nu för tiden – exempelvis i form av regelrätta avrättningar i när olika organiserade kriminella gör upp om drogmarknaden. Eller när Jordbruksverket inte klarar av att följa EU:s regelverk om tvärvillkoren för EU-stöd.
Tvärvillkor oroande hot
För många lantbrukare har tvärvillkoren kommit att bli en ständig oro och när de – ofta felaktigt har det visat sig – tillämpas kan de för enskilda lantbrukare komma att hota hela verksamheten. Här är många lantbrukare fångade mellan en sten och något hårt, eftersom landsbygdsstödet idag utgör en så stor del av lantbrukets intäkter att det är få om en någon förunnat att ha råd att avstå från stödet för att slippa behöva anpassa sig till villkor som kan vara svårt att leva upp till. Det här blir extra problematiskt när det visar sig att det råder brister i tillämpning när det gäller ren rättssäkerhet och förutsägbarhet. Det senare gäller inte minst för utbetalningar av stöden.
”…nödvändigt att förändra tillsynen i grunden för att kunna återställa rättssäkerheten och därmed också förtroendet för staten”
Men det är alltså inte bara lantbrukarna som upplever tvärvillkoren som problematiska, för att uttrycka sig milt. Ett exempel gäller märkningsregler. Enligt EU:s förordning om märkning och registrering av nötkreatur är lantbrukaren som bekant skyldig att ha individuell märkning av alla djur och även registrera dem i nötkreatursregistret. Om det vid inspektion upptäcks att en lantbrukare bryter mot förordningen och den svenska lagstiftningen ska detta anmälas och avgöras i domstol. Om lantbrukaren döms för att ha brutit mot regelverket finns underlag för att tillämpa tvärvillkoren.
Fundamentalt fel
Men i Sverige har reducering av stödet enligt tvärvillkoren tillämpats redan om det vid inspektion upptäckts misstanke om brott. Detta är fundamentalt fel, eftersom det alltså enligt EU:s regelverk först är efter fällande dom som lantbrukaren kan konstateras vara skyldig att ha brutit mot reglerna och därmed skulle vara skyldig att återbetala delar av stödet.
Att det verkligen är så har avgjorts i två domar där tingsrätten konstaterat att det inte går att göra avdrag för brott mot skyldigheten att märka och registrera nötkreatur utan att lantbrukaren fällts i domstol. Jordbruksverket har försökt föra upp ärendena till högre rätt, men har dragit tillbaka sina överklaganden efter rekommendation från – med sannolikt högt arvoderade – advokater.
Dessa och närbesläktade brister i den svenska tillämpningen av tvärvillkoren under åren 2016–2018 har föranlett EU-kommissionens jordbruksdirektorat att utdöma böter i form av återhållen utbetalning av landsbygdsstödet på sammanlagt 23,8 miljoner Euro eller 250 miljoner kr.
Ändra tillsynen i grunden
Det är ett belopp som växer med multiplar om inte orsakerna till dessa brister undanröjs. Problemet är att vi i Sverige har vår förvaltningstradition med oberoende myndigheter och en tillsyn som är uppdelad mellan de tre oberoende nivåerna Jordbruksverket, länsstyrelser och kommuner. Att ändra den svenska myndighetsstrukturen så att tillsynen fullt ut kan ske i enlighet med EU:s lagstiftning skulle i det korta perspektivet kosta mer än att betala böterna.
Till att börja med kan myndigheterna åtminstone följa EU-förordningen när det gäller märkning och registrering och Förvaltningslagen när det gäller myndigheters hörsamhet mot utfall i svensk domstol i stället för att försöka driva fåfänga och kostsamma processer. I förlängningen blir det nog nödvändigt att förändra tillsynen i grunden för att kunna återställa rättssäkerheten och därmed också förtroendet för staten.