”Här har grisproducenter och spannmålsodlare ett gemensamt intresse… det kan uppstå nya samarbetsformer”
Sveriges grisigaste granne Danmark håller på att se över sin jordbrukspolitik och den Landbrugspakke som kostade en minister taburetten innehåller några intressanta förändringar som kan få konsekvenser för svenska grisproducenter.
Förutom att ta till sig en mer svensk modell – som det ju ska heta idag – med mindre tvång och åtgärdsinriktning inom vattendirektivet och mer frivillighet och resultatinriktning varslar man om att tillåta en högre djurtäthet, en ökning från 1,4 till 1,7 djurenheter per hektar. För danska bönder innebär det självklart fler grisar, precis som om de 24 miljoner man föder upp idag inte skulle räcka. Teoretiskt innebär det en ökning med drygt 20 procent eller fem miljoner grisar.
Ökad konkurrens
Nu kan detta sägas vara ett danskt problem och att de danska bönderna bokstavligen får ta hand om skiten själva, men för grisproducenterna hos lillebror i öst när det gäller grisar kan detta få konsekvenser och bromsa en begynnande uppgång i produktionen. Med släppta restriktioner i Danmark kommer konkurrensen därifrån att öka. Precis som med salmonellafria kycklingar håller danska grisproducenter på att lära sig föda upp grisar med mindre användning av antibiotika, och vem vet, snart kanske de slutar att kupera svansarna och även danska grisar kan komma att skryta med knorr? Åtminstone för den svenska marknaden.
Danska företagare har också börjat etablera sig i Sverige, inte bara i slakteriledet, utan även som grisproducenter. Precis som när holländska mjölkbönder sålde sina mjölkkvoter och köpte gårdar i Sverige för pengarna kan det ge en extra skjuts åt näringen, men de som vill finnas kvar om några år måste ha en järnhård omvärldskoll.
Byggnadsbroms
Just nu går det bra för svensk gris, mycket tack vare att både handeln och konsumenterna förstått att uppskatta den mer hållbara produktionen som bedrivs i landet. Det innebär naturligtvis möjligheter för grisföretagare, oavsett om de föder upp smågrisar, integrerat eller bara till slakt. Problemet idag är inte lönsamheten eller att få svenskt griskött sålt med mervärde, utan att tillgången inte kan möta efterfrågan.
Bristen på svenska smågrisar är påtaglig och den dåliga lönsamheten som fanns för några år sedan är som bortblåst, eller åtminstone förträngd. Med de långa processtider som råder idag från första initiativ till färdig suggplats hinner det gå flera griscykler, och då kan tillfället vara förlorat. Även att ändra och förkorta den processen tar tid och därför måste grisproducenterna – gärna med djurförmedlarnas och slakteriernas benägna bistånd – hitta nya former för samverkan.
Osäkert spannmålspris
Eftersom bygga nytt tar för lång tid gäller det att inventera närområdet på befintliga byggnader som står tomma och som kan börja utnyttjas, med eller utan ombyggnad. Här har grisproducenter och spannmålsodlare ett gemensamt intresse och det är inte en långsökt tanke att det här kan uppstå nya samarbetsformer, både kring byggnader och foder. Inte minst med tanke på de omfattande verksamheter som många av dagens grisproducenter driver och den osäkerhet kring det framtida spannmålspriset som bland annat OECD varslar för.
Låga oljepriser, fortsatt svag global ekonomi och minskande befolkningsökning gör att OECD förutspår fortsatt svag prisutveckling under den kommande tioårsperioden. Långsamt växande efterfrågan förväntas kunna mötas med fortsatt ökad produktivitet, vilket i sin tur pekar på oförändrade eller svagt minskade priser. Vidareförädling av spannmålen via gris och fågel blir då ett sätt att skapa mervärde. Sett ur ett hållbarhetsperspektiv kan det också vara en positiv utveckling, i alla fall jämfört med de senaste decenniernas ökning av nötköttet.
Vi ser alltså gärna att vi inom Sveriges gränser vinner en konkurrenskraftig grisproduktion åter. Inte minst för att möta konkurrensen från internationell produktion som blir alltmer lik den svenska.