Föreställ dig ett val efter vilket vi inte längre har ett landsbygdsdepartement med en minister som står upp för livsmedelsstrategins mål med ökad konkurrenskraft, ökad produktion och ökad självförsörjning. Där finns ingen politiskt sakkunnig med kompetens inom de areella näringarna eller en statssekreterare som utan att blunda kan räcka upp handen när man frågar vilka som är för en ökad livsmedelsproduktion i landet.
Istället har frågor som berör landsbygd, utbildning – ja, SLU är ett universitet som sorterar under ett eget departement – miljö, naturrestaurering, djuromsorg, fördelning av stöd lagts ut på en rad andra departement. – Vem vet ens om Jordbruksverket skulle finnas kvar under sådana omständigheter?
DANSK NEDRUSTNING
Så ser det ut i vårt grannland Danmark. Efter att ha varit ett av Europas ledande lantbruks och livsmedelsnationer håller danska politiker och myndigheter på att montera ner det danska lantbruket. Efter trepartsöverenskommelsen där staten, lantbruket företrätt av Landbrug & Fødevarer och miljörörelsen kom överens om ett miljö och klimatavtal med skatt på kalk, stöd för minskad gödselmedelsanvändning och en rad olika åtgärder, varav de mest radikala är att återväta 140 000 hektar torvjordar på åkermark och att plantera skog på 250 000 hektar åkermark.
Efter valet har nu en ny regering tillträtt med partier i regeringsställning som med förankring i djurrättsrörelsen aktivt propagerat för en omställning av dansk djurproduktion. Någon minister med riktat ansvar för lantbruk och livsmedel finns inte. Istället hamnar frågorna under andra departement, där exempelvis där både ministern för näringsliv och för klimat och försörjning kommer från Radikale Venstre (icke att förväxla med borgerliga Venstre) och ministrarna med ansvar för miljö och stad, landsbygd och transport (infrastruktur) kommer från Socialistisk folkeparti. I många frågor kommer den nya danska regeringen att behöva stöd från vänsterfalangen med bland annat Enhedslisten, som just drivit kampanj mot dansk grisproduktion.
VILD RESTAURERING
Nu säger förstås någon att detta inte händer här. Men faktum är att vi har ett val i höst där utfallet kommer att få allvarligs konsekvenser för svenskt lantbruk. Låt oss ta några exempel.
I myndigheternas förslag till nationell plan för åtgärder med anledning av EU:s naturrestaureringsförordning finns exempelvis ett förslag om att sätta mål för ekologisk odling. Med en rödgrön regering kommer detta med all sannolikhet att bli verklighet, tvärt emot vad som sagts i livsmedelsstrategin, där riksdagens beslut var att ekologisk produktion är en fråga för marknaden och inte politiken.
BARN OCH BADVATTEN
I omprövningen TFA-bildande växtskyddsmedel – som förresten via EU:s förordning om växtskyddsmedel tvingats fram av just Danmarks beslut om att på svaga vetenskapliga grunder förbjuda de så kallade PFAS-kemikalierna – finns möjlighet att lämna bevisbördan för TFA som relevant metabolit till växtskyddsföretagen och kanske inte kasta ut barnet med badvattnet. Exempelvis utgår Jordbruksverket i sin ”PFAS-fria” strategi för bladmögelbekämpning från att det bara är en av tre aktiva substanser som försvinner, nämligen fluazinam, som står för 85 procent av den potentiella TFA-belastningen i potatis.
Det finns alltså ett visst nationellt handlingsutrymme inom ramen för den process som danskarna sparkade igång, men utfallet från den beredning som pågår blir även det i slutändan beroende mer av politik och juridik än fakta, praktik och vetenskap.
Så den som inbillar sig att utfallet i det svenska valet inte kommer att få stor betydelse för svenskt lantbruk bedrar sig storligen.