Vi är många som hade högt ställda förväntningar på den tillträdande regeringen när det gäller att rätta till missförhållanden som förvårar för svenskt lantbruk. Livsmedelsstrategin från 2017 talar i stora ordalag om minskat regelkrångel, ökad konkurrenskraft och ökad produktion, men väldigt lite av det har blivit verkstad. Därför hade det inte krävts särskilt stora förändringar för att få representanter att resa sig och göra vågen, men i dagsläget är det fortfarande många som sitter i stum väntan.
Om de gör det med rätta eller ej låter vi vara osagt men en förklaring till den långa leveranstiden är kraven på nödvändig och tillräcklig utredning och beredning. De förändringar vi talar om inte bara är en fråga om attityder, utan faktiska lagändringar som också måste passera lagrådets nålsöga.
Demokratins kvarnar mal långsamt, och det ska de också göra. Faktum är att det nu ligger flera förslag på bordet som kan komma att få stor betydelse för lantbruket. Och då talar vi inte bara om kraven på livsmedelsförsörjning i händelse av kris eller krig.
FRÅN FARLIG TILL PÅVERKANDE
En svår stötesten som hindrat lantbrukets utveckling och även varit direkt kontraproduktiv i ordets rätta bemärkelse är Miljöbalkens nionde kapitel som klassar jordbruk som miljöfarlig verksamhet. Detta har vi skrivit om tidigare, och att det får allvarliga konsekvenser både när det gäller krav på handläggning hos myndigheter och miljökonsekvensbeskrivningar. Sedan slutet av 2024 ligger en utredning, en ny samlad miljöbedömnings- och tillständsprocess (SOU 2024:98), på miljöminister Romina Pourmokhtaris bord. Där föreslås en lagändring som klassificerar jordbruket som en miljöpåverkande verksamhet, något som innebär en helt annan bedömning av näringen ur miljöperspektiv, och som skulle minska krav på villkor vid tillståndsgivning och därmed betydligt minska krånglet i miljöärenden.
TVÅ MYNDIGHETER I STÄLLET FÖR 270
I maj lade också utredaren Magnus Oscarsson, KD, utredningen En kontrollorganisation i livsmedelskedjan – för ökad effektivitet, likvärdighet och konkurrenskraft (SOU 2025:64) på landsbygdsminister Peter Kullgrens bord. Där föreslås bland annat att livsmedelstillsynen ska ses som en helhet för hela livsmedelskedjan och att dagens tillsynsmodell med 270 olika myndigheter ersätts med en modell med Jordbruksverket som ansvarig myndighet för foder och ABP – det vill säga döda djur eller djurdelar och animaliska produkter ej avsedda för livsmedelsändamål – och Livsmedelsverket som ansvarig myndighet för livsmedel. Utredningen kommer visserligen fram till att den bästa lösningen vore att ha en enda myndighet som ansvarig för tillsynen i hela kedjan, men att det med dagens struktur och utredningens begränsningar när det gäller djurskydd inte är möjligt att lägga fram ett sådant förslag.
LIKHET INFÖR LAGEN
Vinsterna med en centralisering blir enligt utredningen ökad likhet i handläggning och även i uttaget av avgifter. Dagens system med ett stort antal myndigheter bedöms också leda till otydlighet i gränsdragning mellan aktörer med överlappning eller glapp. Som jämförelse nämns att både Danmark och Norge har ett system med bara en tillsynsmyndighet för motsvarande områden.
Målet med förslaget är att få en struktur på tillsynen som är enklare att styra och att få en likvärdighet över landet. Utredaren anser också att förslaget blir ett viktigt verktyg för att uppnå målen i livsmedelsstrategin. Övertagandet av livsmedelstillsynen från kommunerna medför också att Livsmedelsverket behöver se över sin styrning och ledning och, som det står i utredningen, ”genomföra ett förändringsarbete i syfte att förbättra kulturen och bemötandet utifrån de olika branschernas utmaningar och behov”.
Om de båda förslagen som lyfts fram här blir ny lag kommer de att innebära stora förbättringar och förenklingar för lantbruket och därmed också minskat krångel och ökad konkurrenskraft. Det tillsammans med ett avskaffande av betestvånget skulle få i alla fall den här redaktionen att resa sig applådera.