Sätt ett högre värde på din produktion

Om än lite försenat är det dags för vårbruk i stora delar av landet. På flera håll i Skåne är lantbrukarna redan klara. Det är svårt att vara nedstämd när det handlar om något så hoppingivande som att lägga grunden för kommande skördar. Men ändå måste frågan ställas om det är värt mödan.

För växtodlingen lovar en hög prisnivå gott, även om det finns vissa undantag. Spannmålspriset ligger högt och rapspriset på rekordnivå. Egentligen borde allt vara frid och fröjd, även om olyckskorparna svarar ”Ja, nu, ja!” när det höga priset kommer på tal.

Nollsummespel
Men oavsett om råvarupriset är en krona eller två kronor är det fortfarande en försvinnande liten del av vad konsumenterna är beredda att betala för spannmålsbaserade livsmedel. Som vi visade i förra numret av Lantbrukets Affärer är ersättningen till lantbrukaren som företagare bara 77 öre för en limpa bröd på 700 gram. Det motsvarar ungefär tre till fem procent av vad konsumenten betalar exklusive moms. Skulle vi sedan föra på tal hur stor andel av limpans pris som går till lantbrukarens lön är det jämförbart med priset på påsen som brödet ligger i.

I olika priskampanjer är det inte ovanligt att priset sänks med 15–20 procent. I dagligvaruhandeln innebär inte det att handlaren avstår de pengarna, utan det är som regel livsmedelsproducenten som får skjuta till kampanjpengar med förhoppningen att det leder till ökad försäljning. I bästa fall ökar försäljningen av kampanjvaran, men eftersom vi bara kan äta en viss mängd bröd leder det som regel till att det säljs mindre av en annan vara, som annars skulle sålts till fullpris. Slut­summan blir att samma mängd bröd säljs men till en sammanlagt lägre intäkt.

Detaljhandelslogiken
Det intressanta är att leverantörer av livsmedel alltså är beredda att rabattera fem till åtta gånger råvarukostnaden för ett bröd för att vara med i vad som i bästa fall är ett nollsummespel.

Grunden i detta är den så kallade detaljhandelslogiken där sänkta priser ska leda till ökad försäljning, vilket i sin tur ska leda till ökade volymer som ska ge ett lägre inköpspris, som i sin tur leder till ytterligare sänkta priser – ja, ni förstår.

Men problemet är att på totalen leder inte de sänkta priserna till ökade volymer. Marknadsandelarna för de olika livsmedelskedjorna är relativt konstanta och flyttar sig bara någon enstaka procent åt ena eller andra hållet. Den enda effekten av sänkta priser är att pengar försvinner ur systemet och i slutändan gör det alla till förlorare.

Ta betalt
Istället borde handeln fokusera på sitt huvuppdrag nämligen att försöka få ut vad marknaden är beredd att betala, inte att leda ett prisrally till botten av träsket. Livsmedelssektorn omsätter årligen närmare 400 miljarder (med reservation för restaurang­sektorns nedgång under pandemin) och i det kassaflödet finns utrymme för de prishöjningar som lantbruket behöver.

”Leverantörer av livsmedel är alltså beredda att rabattera fem till åtta gånger råvarukostnaden”

Visst måste vi påpeka den dåliga lönsamheten i lantbruket för att få politiker och samhället i övrigt att förstå situationen för företagen. Men det är för att lära dem företagandets villkor och vad krånglet och regelkostnaderna innebär. Priset på lantbrukets produkter är inte en fråga för politiken, utan för marknaden.

Grisbranschen visar att det går
Om livsmedelsproducenter, grossister och handel kunde samarbeta med att ge konsumenterna de mervärden de är beredda att betala för skulle det ge ett extra tillskott i hela värdekedjan. Som exempel kan priset på svenskt griskött lyftas fram. Det ligger för närvarande drygt 50 procent över EU-priset och ännu högre än i våra grannländer Polen och Tyskland. Svenska konsumenter och svensk industri vill ha svenskt griskött och visar det också.

Trenden under pandemin när en mindre andel av råvaru­flödet går via restaurang och storkök har svenskproducerat tagit ett kliv framåt. Nu är det dags att det också börjar synas på lantbrukarens avräkning.