Det kanske inte blir som du hoppats.
Som en effekt av den jordbrukspolitik som i stor enighet drevs fram till spårbytet uppstod också problem som bekräftas ett år som detta. Målet med 80 procents självförsörjning med syfte att vara självförsörjande i händelse av kris eller krig uppfylldes med råge, inte minst som ett resultat av politisk (ko-)handel och framgångsrikt lobbyarbete. Vi producerade inte bara ett överskott av spannmål, som var den tänkta säkerhetsventilen. Under 1980-talet uppstod överskott på mjölk och mejeriprodukter som fick lyftas ut med ett kostsamt tvåprissystem. Resultatet blev ett konserverande system som lade makten hos starka förhandlingsparter och försummade lantbruket som företagande.
OM- OCH AVREGLERING
Dagens system är delvis om- och delvis avreglerat. Prissättning sker i stor utsträckning på marknaden, medan primärproduktionen hålls under armarna med olika stödformer, vars syfte inte i första hand är att gynna lantbruket utan ha en återhållande effekt på avräkningspriser. Samtidigt har vi kunnat se att stödet visserligen må vara välkommet, men att det har väldigt liten betydelse för lönsamheten i lantbruket. Det är priset på marknaden som har störst – och bör ha störst – betydelse.
Med beredskap som det nya svarta (eller gröna) finns en risk att vi rusar tillbaka in i ett system med politiskt satta produktionsmål, något som återigen skulle gå ut över lantbruket som företagande. Vi har i år sett effekten av en god skörd, där företrädare för lantbruket framfört tydliga önskemål om att staten ska gå in och köpa upp delar av skörden – eller betala stöd för – för beredskapslagring. Och det är gott så, vi behöver sannolikt en något större volym i lager för att klara avspärrning i händelse av kris eller krig.
DET DYRA ÖVERSKOTSSKILOT
Men frågan är om det egentligen inte handlar om något annat. Möjligheten för staten att lyfta bort volymer från marknaden kan visserligen vara ett sätt att hålla priset uppe i år. Men att göra det mot bakgrund av en hög skörd blir det en ersättning för ökad förädling och export, något som skulle gynna svensk ekonomi dubbelt. Och hur ska staten agera när skörden blir för låg, som 2018? Är det då statens ansvar att återställa balansen?
Vi har lärt från exempelvis marknaden för matpotatis och mjölk att ett underskott eller en väl avvägd marknadsbalans är bäst för lönsamheten. Det första kilot utöver vad marknaden efterfrågar slår obönhörligt mot priset och därmed lönsamheten.
KAPACITET – INTE VOLYM
Därför bör frågorna kring beredskap och försörjning handla om kapacitet och infrastruktur, inte volymer. Vi behöver inte ha ett fastställt mål för hur stor spannmålsskörden eller mjölkinvägningen ska vara. Däremot behöver vi ha en kapacitet att producera när vi inte kan tillgodose behovet genom att dra nytta av andra länders komparativa fördelar. För växtodlingen handlar det om en tillräckligt stor areal jordbruksmark, som visserligen inte behöver odlas intensivt, men som relativt snabbt kan tas in i en produktiv växtföljd. En sådan jordbank har vi idag genom en väl tilltagen vallareal som bara till viss del odlas intensivt. För mjölkproduktionen behöver vi ha tillräckligt många stallplatser, något som kan upprätthållas genom en väl tilltagen dikoproduktion. Här finns både marknad och en uppsida på avräkningspriser – det är långt kvar till det där fördärvliga första överskottskilot.
Och så infrastruktur och förnödenheter. Ryssland har en stor gödselmedelsindustri, men den är inte primärt till för att producera gödselmedel, utan är en del av den ryska krigsindustrin. Här kan svensk försvarsindustri och lantbruket gå hand i hand.
Vi behöver också stimulera innovation som kan ge oss nya växtskyddsstrategier och precisionsteknologier som gör att vi kan få ut mer av mindre.
Så skapar du beredskap. Inte genom tillfälliga stödköp som alltid kommer till ett politiskt pris, utan genom att långsiktigt bygga kapacitet.