Det är lätt att få intrycket att hållbara matvanor innebär att vi ska äta för att minimera vår
konsumtions klimatpåverkan. Men som i så många andra fall handlar inte hållbarhet bara om miljö och klimat. Det kanske är så att det till och med finns en konflikt när det gäller vår kost. För om vi verkligen skulle minimera vår påverkan på klimatet, det vill säga göra den så liten som möjligt, så borde vi inte äta alls. Ju färre som äter, desto bättre för klimatet. Faktum är att det är sant; de modifierade prognoser som nu görs för jordens befolkningsökning ökar sannolikheten för att vi ska klara oss inom tvågradersmålet vid nästa sekelskifte.
Klimat eller hälsa
Att det lätt går att hamna fel i resonemanget framgår också av det faktum att Livsmedelsverket numera måste ta hänsyn till klimatfrågan i sina kostråd. I Folkhälsomyndighetens och Livsmedelsverkets årliga redovisning av En hållbar och hälsosam livsmedelskonsumtion konstaterar myndigheterna att konsumtionen av livsmedel är en av de största orsakerna till sjukdomsbördan i Sverige. Det handlar främst om för högt energiintag, för mycket rött kött och charkprodukter, för mycket salt och för lite fullkorn och för lågt intag av baljväxter. Följden av detta blir ökad risk för livsstilssjukdomar som fetma, typ 2-diabetes, hjärt-kärlsjukdom, stroke och olika cancerformer. För att inte tala om demens och depression.
Ur klimatsynpunkt ska vi äta mer – mycket mer – frukt, grönt och baljväxter, fiberrika livsmedel och mycket mindre animaliska livsmedel, främst rött kött och charkprodukter. Och det finns säkert utrymme för ändrade kostvanor hos de flesta av oss. Men eftersom kostråden ska beakta både nutrition och klimat ökar risken för att kostråden egentligen gynnar klimatet på bekostnad av hälsan.
Klimatsmart järnbrist
I en studie publicerad förra året konstaterade forskarna Ellinor Hallström, Josefin Edwall Löfvenborg, Lotta Moraeus, Anna Winkvist och Anna Karin Lindroos att ju bättre järnstatus en grupp av studerade ungdomar hade, desto mer påverkade kosten klimatet. Pojkar hade generellt bättre järnstatus än flickor, medan flickornas kost ledde till lägre utsläpp av växthusgaser, framför allt genom lägre intag av animaliska produkter.
Så sett ur hållbarhetssynpunkt är det alltså bättre att vara flicka än pojke. Men samtidigt identifierade forskarna att flickor som kommit in i puberteten och pojkar med utländsk bakgrund som grupper med ökad risk för järnbrist.
I en annan nyligen publicerad studie undersökte forskare vid Lunds universitet kostmönster och järnstatus hos tonårsflickor i Sverige. De kunde konstatera att de som åt en allsidig kost hade bäst järnstatus, men ändå hade 30,5 procent järnbrist. Som om inte det var illa nog hade 69,4 procent av
flickorna som åt en vegetarisk eller vegansk kost järnbrist.
Risk mot risk
Om detta är följden av en hållbar livsmedelskonsumtion löser sig nog klimatfrågan av sig själv på sikt. Flickor med kronisk järnbrist kan upphöra att menstruera och tillsammans med ett lågt järnupptag från en vegetarisk eller vegansk kost förekommer ofta även brist på vitamin B12, som ger kroniska skador, bland annat i form av skador på nervsystemet och nedsatt kognition.
Äldre forskning vid Karolinska institutet har också visat ett ökat upptag av kadmium hos kvinnor med låg järnstatus, något som inte går att kompensera genom tillförsel av järntillskott.
Visst finns det utrymme för många att minska sin köttkonsumtion. Men med våra myndigheters råd om hållbara kostvanor pågår det en lek med elden när det gäller en av de mest sårbara grupperna, nämligen tonårsflickor och unga vuxna kvinnor. Mot bakgrund av det kanske det är mer hållbart att riskera högt blodtryck, typ 2-diabetes eller tjocktarmscancer som äldre.