Ledaren

November 2022

Vart är vi på väg?

Intet är som väntans tider. Just nu befinner vi oss i ett jordbrukspolitiskt limbo, där tidigare regerings planer är minst sagt gårdagens nyheter och nuvarande regering inte ger några som helst tecken på vart vi är på väg. För att få någon vägledning krävs avancerad rosenbadologi och förmåga att spå i kaffesump.

Djuromsorg och konkurrenskraft

Tidöavtalet ger ingen vägledning. Det är nu inte att likställa med en regeringsförklaring eftersom det har som syfte att reglera samarbetet mellan de tre regeringspartierna och Sverigedemokraterna. Men faktum är att jordbruk nämns faktiskt en gång. På sista sidan, sida 62, finns ett stycke med rubriken Djurvälfärdsutredning. Där står att det med syftet att stärka konkurrenskraften och samtidigt förbättrad djurvälfärd ska göras en översyn av möjligheterna att inom ramen för EU:s jordbrukspolitik balansera konkurrensförutsättningarna.

Det dunkelt sagda är som bekant också ofta det dunkelt tänkta, men det finns ändå signaler som kan uppfattas som positiva i det skrivna. För det första ska översynen göras med syftet att stärka konkurrenskraften. Svenska djurproducenter lider idag av vad som brukar kallas ryggsäcken i form av fördyrande tvingande åtgärder.

Detta leder förhoppningsvis också till en uppgradering av lantbruk, livsmedel och landsbygd

Anpassning till EU?

Eftersom översynen också ska göras med hänsyn till vad som är förenligt med EU:s gemensamma jordbrukspolitik kan vi kanske förvänta oss en anpassning till det gemensamma EU-regelverket, som visserligen i sig är under översyn, men som är mer tillåtande än den svenska lagstiftningen.

Detta är säkert välkommet, i synnerhet som den premie för svenskproducerat som finns för animalieprodukter med undantag för mjölken just nu ser ut att minska och inte heller tidigare fullt ut kunde kompensera för den försämrade konkurrenskraft som svensk djuromsorgslagstiftning i realiteten innebär. Kanske döljer sig här en uppluckring av kravet på betesdrift?

Utan förklaringar

Om vi istället vänder oss till regeringsförklaringen blir vi inte klokare. Den enda gång som jordbruk nämns är i sammansättning med maskiner och i då samband med internationella stöldligor som allvarligt nog smygexporterar stöldgods. Det visar på en välkommen förståelse för ett allvarligt problem, men rankar väl inte ens med den bästa vilja i världen särskilt högt på en livsmedelsstrategisk åtgärdsplan.

Hjärtlandet

Så låt oss i stället blicka ned i kaffesumpen. Landsbygdsministern Peter Kullberg var den som med eller utan inspiration från Donald Trumps appellering till sina kärnväljare i hög grad drev Kristdemokraternas kampanj för landsbygden, Hjärtlandet. Den lyfte klyftan mellan stad och land, och tillsammans med det faktum att KD faktiskt är det parti som tydligast drivit lantbruksfrågorna kan detta skapa vissa förhoppningar. Omsorg om landsbygden parad med insikten om ett konkurrenskraftigt lantbruks betydelse för levande landsbygd borde resultera i en konkretisering av livsmedelsstrategin som faktiskt får positiva konsekvenser för lantbruket.

Vi vet också från vanligtvis välunderrättade källor att sagde landsbygdsminister är nära vän med försvarsminister Pål Jonson. Det kan förhoppningsvis resultera i en mer konkret beredskapsinriktad livsmedelspolitik. Dessutom skadar det inte att ha en landsbygdsminiseter som förstår att försvara sig, inte minst mot alla avarter när det gäller förverkligandet av EU:s Green deal och den utskåpade Farm to fork-strategin.

Som vi tidigare efterlyst blev det också ett eget landsbygdsdepartement. Detta leder förhoppningsvis också till en uppgradering av lantbruk, livsmedel och landsbygd, och att de frågorna kan drivas mer självständigt och med större pondus än när de sorterade under näringsministern. För visst handlar det om modernäringen och den bör ju kunna stå på egna ben.