Nästa år är det dags för EU-val och tillsättande av en ny EU-kommission. När den nuvarande kommissionen tillträdde utlovades en ny grön giv. Europa skulle ta på sig den så kallade ledartröjan i den gröna omställningen och bli den första klimatneutrala regionen. Ambitionsnivån har varit hög: Netto nollutsläpp 2050, ekonomisk tillväxt utan ökad resursförbrukning och att inga människor eller platser skulle lämnas utanför.
Så kom strategin Farm to Fork som skulle minska användningen och risk med användning av växtskyddsmedel med 50 procent, användning av gödselmedel med 20 procent och näringsläckage med 50 procent, 25 procent av åkerarealen skulle odlas ekologiskt och tio procent av arealen skulle avsättas till biologisk mångfald. Strategin skåpades först skadeglatt ut i en konsekvensanalys av USA:s jordbruksdepartement och sedan av en grupp forskare från universitetet i Wageningen som konstaterade att strategin skulle leda till minskad livsmedelsproduktion, minskade inkomster på landsbygden och ökad import.
Långtgående förslag
Men en plan är en plan och den ska följas. Så lanserades en rad långtgående lagförslag – helst i form av förordningar som ska inordnas direkt i medlemsländernas lagstiftning. Det blev ett förslag till taxonomi för hållbara investeringar, ny jordhälsolag, en naturrestaureringslag och förslag till ny förordning om hållbar användning av växtskyddsmedel.
Men när förslagen mötte verkligheten och stöttes och blöttes mot den samlade kritiken från medlemsländer och olika lobbyorganisationer kom slutresultatet att se väldigt annorlunda ut jämfört med de ursprungliga förslagen.
Taxonomi och NRL
Minst förändrades förslaget till taxonomi som redan börjat påverka bankers och finansiella aktörers lån och investeringar, allt i syfte att kunna få en fördelaktig hantering av gröna obligationer.
Naturresurslagen som håller på att lotsas igenom skulle ursprungligen tvinga fram att 30 procent av medlemsländernas yta skulle avsättas som återställd vildmark. Det så klart skulle få oerhörda konsekvenser för länder med höggradig markanvändning, som exempelvis Nederländerna och Danmark. Men även det svenska skogsbruket skulle påverkas. Nu finns ett förslag där den föreslagna ytan uppgår till 20 procent och att de enskilda medlemsländerna ska ha stor frihet att utforma egna planer.
Jordhälsa och växtskydd
Förslaget till jordhälsolag reducerades till ett förslag till direktiv om övervakning av jordhälsa. Även här är de stora skillnaderna ett grundproblem, även om det är välkommet att vi inom EU får ett gemensamt generellt system för att klassificera och övervaka jordhälsa. Men som vanligt bor djävulen i detaljerna. För svenskt vidkommande får förslaget dock märkliga konsekvenser där våra lerjordar kommer klassificeras som att inte vara i god hälsa på grund av en för hög halt ler i förhållande till mullhalten.
Det senaste debaclet var när Europaparlamentet röstade ner sitt eget kompromissförslag till ny förordning om hållbar användning av växtskyddsmedel. Vi har vid flera tillfällen kommenterat EU-kommissionens förslag och framhållit att det skulle få orimliga konsekvenser för svenska lantbrukare som redan idag är föredömen för hur växtskyddsmedel kan användas inom ramen för gällande lagstiftning. För vårt vidkommande behövs ingen ny lag och vi kan inte utan skadeglädje konstatera att kommissionen får hemläxa och lägga fram ett nytt förslag till parlamentet och ministerrådet.
If it works…
Efter EU-kommissionens storstilade inledning kan väl sägas att av de ambitiösa anslagen blev bara en tummetott. För både oss medborgare och kommissionen visar det att den så kallade subsidiariteten fortfarande är stark, det vill säga medlemsländerna vill fortfarande ha stor rådighet över sin egen lagstiftning och att det – åtminstone för svensk del – varit väldigt mycket buller för en liten sak. Varför allt detta tal om omställning när vi i Sverige redan i stor utsträckning redan är på god väg? Varför försöka laga det som redan fungerar?
Självklart finns det mycket kvar att göra innan vi inom hela EU med rätta kan kalla oss hållbara, men resan dit måste ske i den takt som det för varje land är möjligt. Lösningen är inte mer detaljstyrning och ökad klåfingrighet utan en tydlig gemensam målbild och en uppsättning verktyg som ger stöd på vägen dit.