Det finns faktiskt ett centrum för forskning kring praktisk kunskap. Inte som man kanske kunde hoppats inom SLU, där ju frågan om teori och praktik är minst sagt central, utan vid Södertörns högskola söder om Stockholm. Forskningen är främst inriktad på människor som arbetar inom offentlig sektor där kunskap om människor är avgörande för yrkesutövningen. Det kan handla om poliser, lärare, vårdpersonal och – något otippat – skådespelare.
För en sektor som lantbruket, där den praktiska kunskapen länge har nedvärderats, vore det kanske intressant att knyta an till den forskningen. Inte minst eftersom den går nästan lika långt tillbaka i historien som världens äldsta yrke, nämligen till de gamla grekerna.
Tre sorters kunskap
Enligt den grekiske filosofen Aristoteles gick det att dela upp kunskapen i tre olika sorters kunskap. Den första var den vetenskapliga kunskapen, den som grundar sig på observationer och som kan förmedlas i skriftlig form och som kan pluggas in. Den formen känner vi alla väl.
Den andra sortens kunskap är den som handlar om handens kunskap, hantverksskicklighet, något som egentligen bara kan läras genom praktisk övning – de där välkända tiotusen timmarna, om ens då. Den kunskapen handlar om en djup bekantskap med det en person arbetar med och kommer med, men är inte detsamma som erfarenhet. Den som har sett en duktig växtodlare som alltid lyckas få till det utan att behöva begå våld på jord eller gröda, eller en duktig mjölkproducent som har det där djurögat vet vad det handlar om.
Den tredje kunskapen, som också kommer med erfarenhet, och då inte nödvändigtvis bara inom ett yrke, är omdöme, en kunskap om att veta vilken kunskap som ska tillämpas och när.
Regeltillämpning
Även den tredje kunskapen är högst relevant för jordbruket, och kanske också i hög grad kopplad till de offentliganställda som centrum för forskning kring praktisk kunskap ser som sin målgrupp. Den handlar nämligen om att förstå värdet av regeltillämpning, alltså när en regel måste tillämpas och när det faktiskt finns utrymme för det egna omdömet. Ett sätt att beskriva det är att förstå när tillämpning av en regel skulle vålla mer skada än att se genom fingrarna eller när utfallet av tillämpningen skulle bli detsamma som att inte tillämpa regeln.
Ja, det låter som mannamån, men om den bottnar i en genuin kunskap och ett gott omdöme – och i moral, en uppfattning om vad som är rätt och fel – så kan den faktiskt vara av godo.
Lyder bara order
Men tyvärr bottnar den svenska lagstiftningen och synen på lagarnas roll i en värdenihilism, att det inte finns något som heter moral, gott eller ont, och som har sina rötter i Uppsala i slutet av det förrförra seklet. Den uppfattningen blev central i den framväxande modernismen och bäddade för en syn på lagen inte som ett verktyg för att skilja rätt från fel utan för att förverkliga en politik. Att våga gå emot en lag eller förordning för att den skulle uppfattas som moraliskt fel blir då meningslöst. Istället blir grundregeln att inte avvika från lagen, att alltid hänvisa till regelverket: ”Jag lydde bara order.”
För en lantbrukare blir detta ytterst allvarligt eftersom lantbruk handlar om biologisk produktion som inte går att styra på samma sätt som industriell produktion och att det därför alltid går att hitta avvikelser. Det går alltså alltid att hitta fel på ett lantbruk för den som letar efter dem.
Förödande
Att då inte ha omdöme eller praktisk kunskap och till råga på allt komma från en regeltillämpning som bygger på att det inte finns något rätt eller fel utanför det som står i lagen, blir förödande för den som står under tillsyn.
Med tanke på hur det ser ut i lantbruket kan vi konstatera att det råder ett avgrundsdjupt kunskapsunderskott hos tillsynsmyndigheter och även hos dem som lantbrukets egna organisationer anlitar för sina certifieringar och kvalitetsprogram. Det underskottet handlar om den tredje kunskapen, omdömet. Här finns både ett obanat forskningsfält och ett gigantiskt utbildningsbehov. Varsågoda, SLU och centrum för forskning kring praktisk kunskap.